Olyckan. Nu har det gått ett år. (känsliga varnas för vissa bilder)
Abulansen kom och det var en jätte bra ambulanssköterska som var såå otroligt bra och lugn. Dom pratade lite, sprejade och sen fick Vincent lugnande och smärtlindring. Sen packade vi ihop och skulle åka in till akuten. Då möts vi av ytterligare en ambulans, men eftersom vi var påväg in och dom inte behövdes så åkte dom igen. 
Väl inne på akuten hände allt på en gång. Dom tog väl hand om Vincent men allt var så skrämmande och allt gick så fort. Vi är i ett trama rum och plötsligt kommer det in en flock med läkare och en man som ligger på en brits med hjärtstopp och kvinnan till mannen kommer skrikandes efter och hon skriker å gråter å galer -gör något!!!Det var lixom hämtat ur greys anatomy typ. =)
Efter mycket trama runt omkring fick Vincent bli lite omplåstrad och då kommer mormor in och det var så himla skönt!!Vi får åka upp till barn och där får Vincent mat och mer smärtlindring sen somnar han efter ett tag. Nallen fick han av den otroligt snälla ambulanssköterskan och den blev ompysslad den med.
Sover gott.
Vi får åka hem dagen efter och nu i efterhand tycket jag att dom släppte hem oss alldeles förtidigt.För när vi kom hem började huvudskadan bubbla och där kom fram enorma vattenblåsor. Det gick någon dag sen ringde jag vårdcentralen för råd och hjälp med plåsterna som lossnade.
Det blev rätt många vändor till vårdcentralen. Nu i efterhand tycker jag att läkaren som skickade hem oss med orden. - åk hem, inga andra barnkontakt på en vecka. Ta av plåsterna efter en vecka och så är det färdigt sen.Vincent fick byta bandage 1 gång om dagen sen en gång varannan dag och till slut en gång i veckan i 3 veckor. Jag hade omöjligt klarat detta själv utan vårdcentralens hjälp då det var smärtsamt och jobbigt för Vincent. Sen tycket jag att han bedömde fel angående huvudskadan då dom enorma blåsorna kom ca 1,5 timme senare efter att vi blev utskrivna. plus att läkaren kollade aldrig på skadorna under bandagen på rygg och armar.Sen bedömde vårdcentralen att efter 2 veckor kunde vincent börja på dagmamman igen. Tiden gick och Vincent läkte bra, fast det började ju se riktigt äckligt ut. Men det var ju bara läkeprocesen. 
Men så plötsligt en dag så ramlade sårskorpa i ansiktet bort och det andra såg mycket finare ut. Det kändes som det blev bra bara sådär... jätte snabbt.
Det blir bättre. 
Här är det när det var sösdala dagen. Synsnknappt då. 
Ja så våren kom, sommaren kom och fler olyckor hände, här hade Vincent och en järntrappa en fight, på min brors bröllop.
Fick en nalle då oxå. 
Men så idag, ett år efter olyckan ser man nästan inga spår alls. Ryggen syns det mest men det är inte så mycket ändå. Armarna hittade jag inget alls så det fotade jag inte, pannan ser man en svag färgskillnad.
Så du annonyma som kommenterade när olyckan var framme och som skrev att det var så synd om stackars barn som kommer ha fula bestående ärr i ansiktet kanske ska ta tillbaka det.Våra barn är så värdefulla och vi måste vara rädda om dom, Men olyckor händer väldigt lätt och visa olyckor kan man förutspå medans andra kan man inte göra det. Vi har alltid varit försiktig med kaffe å te. Men nu är jag nästan över beskyddande för det. Sen får inte barnen springa i köket alls!!!Men sen vill jag tacka för otroligt fina å snälla sjukhuspersonal och räddningtjänsten ni var guld värd.